När jag sökte Biggest Loser
Det var februari 2011. Jag satt på ett hotellrum i Sthlm.
En av mina vänner skrev att hon hade sökt Biggest Loser. Jag hade gått ner nästan 20 kg med Viktväktarna, men tänkte "vafan, jag söker".
Tänkte att det där mailet inte skulle gå nånstans. Att jag inte skulle höra nått mer om det där.
Men bara dagarna senare ringde telefonen och jag blev inbjuden på en första casting. Ville jag egentligen komma med? Egentligen spelade det inte så stor roll. Det var kul att bara vara där, få se hur det går till. När jag inte blev inbjuden till slutcastingen gjorde det inte så mycket. Det var ju bara en rolig grej.
Juni 2012. Telefonen ringer och jag får frågan om jag vill söka Biggest Loser igen. Jag var osäker. TV är ju egentligen inte min grej, vill jag sitta där o vräka ur mig hela livet? Men jag gjorde det. Jag sökte igen. Denna gång var castingen en piece of cake, och jag blev inbjuden på slutcasting. Den här gången ville jag verkligen verkligen med. Tyvärr ringde telefonen och jag fick ett nej. Tårarna rann och livet kändes jäkligt surt.
Juni 2014. Det är dags igen. Ska jag söka? Ska jag inte söka? Jag är ju inte riktigt vad dom söker. Jag har fått nej två gånger. Jag fick höra "du måste öppna upp dig mer". Jag vet att jag är stängd som en mussla. Jag har svårt att släppa människor in på mitt liv. Men jag tänkte att nu jäklar! Jag berättade allt. Allt det som format mig till den jag är idag.
En del av mig förstod att det var kört i år igen. Men andra halvan av mig tänkte "dom känner mig, hade dom inte velat ha med mig hade dom inte skickat mig till slutcastingen". Väntan är såååå lång. Den är hemsk. Och det tär så mycket på en. Men sen kom samtalet. JAG VAR MED! Den känslan var helt sjuk. Och det tog nog en vecka att smälta.
Jag var en av fjorton. Det är helt stört.
141.1 kg började min resa på den 21/9 2014
