Vilka skillnader på 141.1 kg och 95 kg.

 
Jag har länge gått o funderat på vad det är för skillnader på att väga 141 kg mot att väga som jag gör nu. För varje dag tänker jag på små saker som är skillnad. Förutom den kroppsliga förändringen eller att man orkar mer osv så har jag många gånger sagt att jag kan göra saker nu som jag inte gjort förut.
 
1. Bältet på bussen går runt. Många ggr har Olivia frågat varför jag inte tar på mig bältet. Så jäkla pinsamt varje gång att säga att jag är för stor för bältet.
2. Jag kunde åka balder! För ganska exakt 8 år sen satte jag mig i balder och skulle åka. Blev jävligt ledsen och mådde skit när bältet inte räckte runt och jag fick en förlängningskabel. Livet sög just då.
3. När man sitter på tåget eller i flyget behöver man inte känna sig stor o klumpig längre. Jag behöver inte känna att min kropp går över på grannens säte.
4. Stolar och fåtöljer där man har armstöd. Hur många gånger har jag inte fått ont i sidorna för att det trycker in i kroppen. Oerhört skönt att slippa.
5. Jag har valt att låta bli att göra saker senaste tiden pga att jag är rädd att inte få plats. Tex gocart, paintball (overallerna) osv. Det är inte lika jobbigt nu. 
 
Det finns dock en stor nackdel också. Jag fryser fasen konstant. Klart mkt bättre att ha mer underhudsfett! 😉
 
Det spelar ingen roll hur man ser ut utanpå. Utan det viktiga är hur man känner inuti. Men punkterna här ovan är saker som JAG mått dåligt över pga min kropp, trots att jag trivts med mig själv. För mig har de kroppsliga förändringarna gjort att jag mår bättre inuti. Jag är inte lika orolig längre för alla möjliga saker. Och det är så himla skönt att slippa den där jobbiga känslan i magen.

Vägen till 141.1 kg

 
Ja. Hur hamnade jag på 141 kg. Hur fasen kunde jag låta det gå så långt? Jag vet faktiskt inte egentligen, men jag börjar förstå saker som jag inte riktigt tänkt på tidigare.
 
Jag trodde att jag började prioritera bort mig själv när jag blev mamma. När jag blev ensamstående. När kärleken till någon annan var så enorm. När tiden inte längre riktigt räckte till. Men det började mycket tidigare än så.
 
Jag är en barntjockis. Jag har varit knubbig så länge jag kan minnas. Och så är det bara. Vi är olika från födseln. En del är rundare och en del är smala. En del blir av med barnhullet och en del blir inte det. När jag var 8 år började jag spela handboll. Jag älskade mina bollsporter och ett tag tränade jag innebandy, handboll och fotboll samtidigt. Det var träningar 4 ggr i veckan och vissa dagar åkte jag direkt från den ena träningen till den andra. Jag tränade mycket, men var fortfarande en stor tjej. Jag kan inte minnas att jag åt särskilt mycket mer än mina kompisar. Jag kan inte minnas att jag var hungrig jämt eller åt värdelöst och onyttigt. Men jag var större än de andra. 
 
Under tonåren träffade jag min första riktiga pojkvän. Jag fick välja mellan sporten och honom. Och jag valde honom. Ett av mina största komplex är mina tänder. Mitt överbett. Jag provade ut formen och skulle väl egentligen bara fixa det absolut sista till tågrälsen. Men fick höra att om jag skaffade tandställning skulle han göra slut. Vad valde jag? Ja. Överbettet är ju kvar.
Det är först nu, först i efterhand som jag insett att redan här prioriterade jag bort mig själv.
 
Jag var 16 år när jag skrev in mig på viktväktarna. 98 kg började jag på. Och jag mådde bättre för varje kg jag tappade. Men jag höll i motivationen ett tag och sen dog det.
Och sen vet ni ju hur det är. Sambokilon kryper på. Det var myskvällar och jag hade slutat röra på mig. Vikten gick långsamt uppåt ännu mer. Och jag gick från att vara mullig och rund till att ha ett alldeles för högt BMI och ligga på fetma.
 
När jag tog studenten vägde jag 117 kg. Jag var stor men nöjd. Jag mådde bra. Jag hade aldrig komplex över min vikt. Visst. Det var skittråkigt att handla kläder. Leta balklänning osv. Att leta efter tex vinterjacka var det värsta jag visste. Jag kunde aldrig köpa den jag tyckte var snygg. Utan snarare den jag fick på mig.
Men jag var nöjd med mig själv. 
Jag tror det är lite farligt att vara för nöjd. För då märker man inte när vikten går upp ännu mer. Och ja. Jag skiter i hur man ser ut, bara man mår bra. Men vi får faktiskt inte heller glömma att övervikt är farligt. Att hjärtat ska orka pumpa runt blod till hela kroppen. Att man kan få sjukdomar som diabetes. Det blundar man lätt för. Jag tror också att jag lurade mig själv. Jag var egentligen inte jättenöjd med mig själv. Jag har världens sämsta självkänsla. Jag har aldrig tyckt att jag varit bra nog. Jag har sällan känt att det jag har gjort har varit okej. Jag fejkade mitt bra självförtroende så väl att jag trodde på det själv. När någon sa något om min vikt skakade jag bara av mig det. Jag brydde mig ju inte, jag trivdes ju så bra med mig själv. Men någonstans inuti mig fastnade det. Jag kan minnas nästan alla dumma ord jag fått höra. Hade jag gjort det om dom inte gjorde mig ledsen?
 
När jag var 20 år blev jag med barn. Två veckor tidigare hade pappan till barnet och jag gjort slut. För mig var det ett tufft avslut och en tuff graviditet. Jag blev sårad och bränd. Och i efterhand har jag insett att jag blev rädd för att vara kär igen. Jag satt ensam hemma på kvällarna. Och jag började tröstäta. Jag började dämpa mina känslor med godis och mat. Jag dämpade ensamheten. Hur lustigt det än låter så blev chokladen och pepsi maxen min bästa vän. Jag har ett sockerberoende. Och jag vet att jag blev lugn av att ha godis och läsk hemma.
Vågen gick uppåt. Jag satte hela tiden nya gränser. Ni vet, en gräns för vad som är okej. "Bara jag inte väger över 125..." "bara jag inte väger över 130..."
När jag kom över 125 var det inte roligt längre. Kläder som fanns på "tjockisavdelningen" passade inte ens. Jag kände mig aldrig snygg. Och det som tidigare var ett bra självförtroende var kört i botten. Jag ville ta tag i vikten. Men jag visste nog inte ens var jag skulle börja. Jag behövde komma iväg. För jag behövde lära mig att prioritera mig själv. Jag behövde lära mig att vara Louise. För jag visste inte längre hur jag var henne. Jag hittade min identitet i att vara för någon annan. Jag hade varit någons flickvän där jag prioriterade bort mig själv. Jag var Olivias mamma där jag valde att prioritera henne. Jag visste att jag behövde bryta det och bara vara jag. Och det hjälpte ju faktiskt! Det kanske är egoistiskt att tänka så. Men jag väljer att tänka att jag ger henne en bättre mamma för en längre tid. Hon var utan mig i fem veckor. Men får så mycket mer tillbaka!
 
Jag är fortfarande överviktig. Jag har fortfarande en bit kvar på resan. Men idag väger jag mindre än jag gjorde när jag slutade nian. Det känns fantastiskt. Ibland trivs jag med det jag ser i spegeln. Men alldeles för ofta ser jag mig själv som bilden här uppe när jag kollar mig i spegeln. Jag har mycket att jobba på när det kommer till självkänslan. Men jag har hittat ett självförtroende igen. Och det är en bit på väg.
Jag kommer nog aldrig veta varför jag blev tjock, det är nog genernas dåliga lotteri mest. Men jag har lärt mig vad jag gjorde för val och varför vikten fortsatte uppåt när den borde gått neråt.
Jag har lärt mig förstå hur tidigt jag prioriterade bort mig själv. Jag vet inte varför, men jag vet att jag gjorde det. Jag jobbar fortfarande på att värdesätta mig högre. Att tycka att jag själv gör bra saker och att jag duger som jag är.
Fighten är inte slut än. Den har bara börjat!

uteträning!

 
Precis hemkommen efter min föräldrar/Barn - träning.
Det här är så himla roligt. Skulle kunna träna folk varje dag hela tiden. Att se andra slita, se mordiska blickar, peppa och pusha gör hela min dag.
 
Idag var jag själv med o tränade. Jag älskar Cirkelträning med intervaller. Tiden går fort och man kör stenhårt hela tiden förutom under vilan.
 
Vi började med backintervaller och sen gick vi in på intervallpasset med bland annat armhävningar, squats, boxning m.m.
 
Älskar det här. En dag vill jag ha ett jobb där jag får göra det här varje dag!