#20kgtillnyår
Hejsan!
Nu har jag startat upp en Hashtag på instagram där vi samlar våra bilder och delar med oss av vår viktresa.
Jag känner att det kan vara lätt att ta mig som dubbelmoralisk när jag har hashtagen #fuckidealet och sen den här. Därför ska jag förklara lite om mig själv.
Jag har alltid alltid alltid varit tjock. Alltid.
Jag har i stort sett alltid mått bra i kroppen och kilona jag dragit på. Jag ser mig själv som en mullig tjej och har absolut inte någon ambition att bli smal. Jag vill bli hälsosam.
Jag minns inte alls vad jag vägt under barndomen men jag vet att när jag gick i nian skrev jag in mig i viktväktarna o hade då en vikt på 98 kg.
När jag var 14 år ungefär satte jag fingrarna i halsen. Var det för att jag inte trivdes i min kropp? Nej. Det var för att överallt runt omkring mig kändes det som att man förväntades vara smal. En gång körde jag fingrarna i halsen. Aldrig mer. Jag trivdes ju med mig själv!
När jag skrev in mig i vv både första gången som tonåring men även andra gången när jag vägde ca 125 kg var det inte för MIN skull. Det var för att andra ville. Jag TRIVDES med mig själv.
Andra gången jag var med i vv gick jag ner till 105 kg. Jag kände mig snygg. Jag mådde fantastiskt.
Men det vände. Fort fort fort gick jag upp. Först 120. Sen 130. Sen 140!!! Vad fan hände?
Jag mådde inte längre bra. Det var ett extremt destruktivt beteende med maten. Jag dränkte en sorg med mat och godis. Jag bedövade min ensamhet om kvällarna med mina bästa vänner pepsi max och choklad.
Jag slutade åka karuseller som jag älskar. Jag vågade inte åka gocart för jag trodde inte jag skulle få plats i stolen. Jag ville knappt gå ut längre. För jag kände mig inte fin i kläder. Den Louise som jag varit fanns inte längre. Livsgnistan försvann. Folk har alltid sagt att jag har en utstrålning. Men inte ens den fanns kvar. Allt det här växte inom mig. Jag mådde inte bra på insidan. För min kropp hindrade mig från att göra saker jag älskar.
Så på 141 kg fick jag en plats i biggest loser. Fortfarande inte ambitionen att bli pinnsmal. Jag ville bara må bra igen!
Samhället lurar oss med alla perfekta modeller. Men vi ska inte bli lurade. Dels är dom ju retuscherade ända ut till fingertopparna. Jag tycker inte idealet idag är bra. Jag tycker däremot att det är viktigt att vi mår bra på insidan. För mig hänger det ihop med min utsida. Mest för att jag gick orolig för saker i flera dagar/timmar. Jag var rädd för så mycket. Jag var rädd för vad Olivias kompisar skulle säga till henne om mig.
Det allra viktigaste är att vi tar hand om oss själva. Behöver du en förändring så ska du jobba för den. Behöver du inte en förändring så är jag extremt glad för din skull!
Insidan är alltid viktigast. Mår du inte bra med allt runt omkring som tjock så kommer det inte bli bättre som smal. Då kanske det är andra förändringar som behöver göras. Men kan du knyta måendet till vikten och kroppen så är det den förändringen som du behöver jobba på!
Sen finalen har jag gått upp ett par kg. Jag känner ingen hets. Men jag är rädd att det kan fortsätta gå upp om inte jag hittar tillbaka. Jag märker att jag fokuserar på fel saker när jag inte får bekräftelse i träningen. Jag märker att mitt destruktiva beteende inte bara till mat kommer tillbaka när jag inte får kickar från träning.
För min skull behöver jag ta tag i mig själv igen. För min skull vill jag ha som mål att tappa 20 kg till nyår. Sen om det bara blir 10 är inget problem. För jag vet att jag mår bättre bara i resan till målet.
Puss o kram!
