Från BL till Vårruset
För ganska exakt ett år sen stod jag o titta på när min dotter sprang vårruset tillsammans med min mamma. Jag själv var dels för lat. Men dels så skulle jag aldrig någonsin springa inför folk.
Jag var också lite ledsen. Ledsen över att inte jag orkade springa med henne. Ledsen över att jag som är hennes mamma inte orkar göra saker med henne. 5 km är inte ens långt. Egentligen.
Ett av mina mål med biggest loser var att orka göra mer med Olivia. Att orka leka, springa, busa, dansa osv osv. Så vårruset skulle springas. Och mitt mål var att springa hela utan att stanna. Jag klarade det!
Innan i stort sett allt jag gör så klankar jag ner på mig själv. Jag säger inte till mig själv "det här kan du" utan alltid "det kommer aldrig gå". Det är mitt största problem. Och något jag måste jobba mycket på. Men fasen ca lycklig o stolt jag blir när jag faktiskt klarar det och förstår att jag är bättre än jag först trodde.
Olivia var trött nästan direkt. Hon ville verkligen gå men jag peppade med henne. Mkt klagomål. Haha. Sen ramlade Linnéa. Men jag kände mig pigg. Hade jag sprungit själv hade jag haft en mycket bättre tid. Men tiden spelar inte så stor roll. Jag gjorde det. Jag sprang 5 km. Och jag sprang inför folk.
Tycker det är så fint också att ni hejar på mig på vägen. Dels under loppet men också Att ni stannar mig på Ica eller kommer fram på gatan! Ni är så himla fina allihopa!
Foto: Tommy Hansson
