"Mot sin vilja"

Jag blir arg. Ledsen. Upprörd.

Jag vet inte hur mycket man får skriva i en blogg. Hur privat det får bli.
Förr i tiden var jag så himla privat. Och idag är jag så ledsen att jag raderade den bloggen. Det finns så mycket känslor i den som jag har förträngt, och som skulle vara skönt att kunna ta fram och läsa. Och se hur långt jag har kommit idag.

Idag var vi hos brorsan. Hittade en "Vi föräldrar" och bläddrade fram till en sida. "Pappa mot min vilja" tror jag artikeln hette. Handlade om en pappa som gick igenom en "tragedi". Tjejen blev med barn, och hon ville behålla det. TRAGEDI!

En vuxen man som inte vet hur en kondom fungerar. DET är en TRAGEDI!
Vet man att man inte vill ha barn, då använder man skydd. Även om kvinnan yrar om "säkra perioder" eller ppiller. Som man vill man väl ändå hellre ha DUBBELT skydd än att genomgå denna tragedi???

Anledningen till att det väcker enorma känslor inom mig, är väl antagligen att jag gått igenom samma sak, men jag är den gravida tjejen.

Gång på gång har jag fått höra. "Det är mitt val, mitt beslut"! Vi var tillsammans i fem år. Fem år. Från första stund sa jag att "Blir jag med barn kommer inte jag göra abort". Han var med på det. Hela vägen. Jag har ALDRIG lurat honom. Eftersom att jag mått dåligt av mina p-piller med mycket huvudvärk och sånt så har jag "pausat" ibland. En månad då och då. Han har alltid vetat om detta. Jag har aldrig ljugit. Och inte den där sista gången heller. Han visste hur det låg till. Jag åt inte p-piller, och jag/VI ville inte göra abort. Det här var ju saker som vi faktiskt hade pratat om. Ändå har det varit mitt beslut. MITT VAL!
Förlåt, men för mig så hade han sitt val där och då. Alla vet hur barn blir till, det är inga lustigheter. Ändå så har absolut inte han något med beslutet om att behålla barnet att göra?
Förlåt, jag kanske är dum i huvudet. Men jag tycker minsann att beslutet lika mycket var hans!
Vi hade ett par år tidigare gjort en lista på barnnamn. Men det är klart. Det här var ju mitt beslut.
Jag var ensam i det här. Hela vägen. Från början till slut.

Vissa pappor är fega kräk. Och det måste ju kännas bra att kunna skylla allt på tjejen för att slippa se att man faktiskt har ett eget ansvar i det hela.

Klockan är över tolv, och idag är det faktiskt fars dag. Olivia kommer ju inte fira sin pappa. Hennes pappa finns för det mesta bara i hennes fantasi. Och den pappan är bäst i världen. Jag hoppas att han förstår det. Att för henne är han fortfarande världens bästa. Trots att dom inte ses mer än en halvtimme, en handfull ggr om året. Ungefär.
Jag ger det kanske nått år till. För hon börjar förstå. Hon är otroligt smart.
Sen kan det vara försent för honom. Om han nu någonsin kommer vilja lära känna henne. Det vet man ju inte.
Det är helt klart hans förlust såna fall. För hon är underbar.

Och jag vet att jag sätter henne i en jobbig situation. Jag vet att det kommer komma frågor om varför hennes pappa inte vill träffa henne. Men jag hoppas att hon kommer må väldigt bra ändå. Och jag hoppas att hon vet att hon har så otroligt många människor i hennes närhet som älskar henne fruktansvärt mycket. Och att hennes mamma aldrig har sett henne som ett misstag, som oönskad. För det har hon ALDRIG varit. Jag är så tacksam över att jag fick just henne.

Åh vad jag ångrar att jag raderat bloggen. Där i står ALLT som jag har gått igenom. Allt som jag har känt hela vägen. Det är iof bra att jag tog bort den. Jag var så ARG. Jag hatade så himla mycket. Och jag pekade ut honom väldigt mycket. Och det har jag slutat med. Ni som läser är vänner till mig, och ni vet hela historien och mer därtill. Och är det någon som inte känner mig som läser detta så vet ni inte vem han är.

Nu ska jag sova.

All min kärlek <3


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: