Juli var månaden då...
...Alla verkar hitta sitt livs kärlek. Utom jag då. Alla i min omgivning hittar visst någon att vara med. Tack för den. Grannar, vänner, jobbarkompisar. ALLA! Men jag är inte bitter. Jag har iof inte bråttom, men fy vad tråkigt det är.
...Jag varit singel i fyra år. Och det känns mycket bra. Dom flesta dagar är det inte ens särskilt tråkigt. Men när alla hittar någon så börjar det bli ensamt. Haha. I samma veva, då för fyra år sen fick jag veta att jag skulle bli mamma. Ensamstående dessutom, eftersom att vi avslutade vårt förhållande och bestämde att det skulle vara på detta viset. Jag skulle inte vilja ha det annorlunda. Kanske. Det här är ju, och har alltid varit vår verklighet. Så jag vet ju faktiskt inte hur det skulle vara att ha det på något annat sätt. Men jag är mycket nöjd med min och Olivias situation. Det jag inte är lika tillfreds med är relationen mellan henne och hennes pappa. Den hade kunnat vara sjukt mycket bättre.
...Svaret kom som jag inte riktigt väntat mig. Räknanden påbörjades. Kan jag? Kan jag inte? Drömmen är så nära men ändå så långt borta. Jag har velat detta så länge jag kan minnas. Att få plugga dom här ämnena och i Göteborg skulle vara lite av mitt mål med livet. Men det är Norrköping som alltid kommer äga mitt hjärta. Jag har allt här som jag någonsin kunde önska. Och ännu mer ändå. Att ge upp det för en förälskelse kan bli fiasko. Men ändå riktigt underbart. Men vad är väl ett liv i Götet... om inte alldeles alldeles uuuunderbaaart!
...Den första i gänget blev en äkta hustru. Vi är inte så unga längre. Vi börjar bli färdigutbildade, lämna Donken bakom oss. Men vi håller ihop. Inte för alla stunder i livet men för några få dagar om året. Och dom dagarna betyder mycket. Karro var först ut att ta sin Patrik som sin man att älska nöd och lust till livet skiljer dom åt och hela donkengänget var där för att fira det hela.
Och jag fick posa tillsammans med Nadja och hennes sambo, även Vita Hästens målvakt :)
Känns som att jag har ännu mer bloggande att ta igen. Men det är svårt. Jag vill blogga när jag är ledsen. Men då kommer det också alldeles för mycket personligt. Och att blogga när ag ska censurera mig själv blir bara jobbigt, så jag låter hellre bli.
Hösten närmar sig med stormsteg. Augusti känns inte längre som en sommarmånad. Det är mörkt och kallt och skulle lika gärna kunna vara Oktober. Vad som händer i höst vet jag fortfarande inte. Jag tackade ja till Göteborg. Men jag kan inte göra mitt val. Jag vill så otroligt gärna, och det känns som att mitt hjärta kommer blöda läääänge läääänge om jag låter bli. Det finns två läger i både mitt hjärta och hjärna. Samtidigt som jag vill följa min dröm och bli det som jag senaste åren trånat efter att bli, så vill jag inte göra människor i min omgivning ledsna för att vi flyttar.
Jag drar på att säga nej, ju längre jag väntar desto längre kan jag låtsas att vi faktiskt ska till Göteborg. Och att den lilla damen kommer prata Göteborska, precis som jag alltiiiid sagt att hon ska göra ;)
All min kärlek <3
...Jag varit singel i fyra år. Och det känns mycket bra. Dom flesta dagar är det inte ens särskilt tråkigt. Men när alla hittar någon så börjar det bli ensamt. Haha. I samma veva, då för fyra år sen fick jag veta att jag skulle bli mamma. Ensamstående dessutom, eftersom att vi avslutade vårt förhållande och bestämde att det skulle vara på detta viset. Jag skulle inte vilja ha det annorlunda. Kanske. Det här är ju, och har alltid varit vår verklighet. Så jag vet ju faktiskt inte hur det skulle vara att ha det på något annat sätt. Men jag är mycket nöjd med min och Olivias situation. Det jag inte är lika tillfreds med är relationen mellan henne och hennes pappa. Den hade kunnat vara sjukt mycket bättre.
...Svaret kom som jag inte riktigt väntat mig. Räknanden påbörjades. Kan jag? Kan jag inte? Drömmen är så nära men ändå så långt borta. Jag har velat detta så länge jag kan minnas. Att få plugga dom här ämnena och i Göteborg skulle vara lite av mitt mål med livet. Men det är Norrköping som alltid kommer äga mitt hjärta. Jag har allt här som jag någonsin kunde önska. Och ännu mer ändå. Att ge upp det för en förälskelse kan bli fiasko. Men ändå riktigt underbart. Men vad är väl ett liv i Götet... om inte alldeles alldeles uuuunderbaaart!
...Den första i gänget blev en äkta hustru. Vi är inte så unga längre. Vi börjar bli färdigutbildade, lämna Donken bakom oss. Men vi håller ihop. Inte för alla stunder i livet men för några få dagar om året. Och dom dagarna betyder mycket. Karro var först ut att ta sin Patrik som sin man att älska nöd och lust till livet skiljer dom åt och hela donkengänget var där för att fira det hela.
Och jag fick posa tillsammans med Nadja och hennes sambo, även Vita Hästens målvakt :)
Känns som att jag har ännu mer bloggande att ta igen. Men det är svårt. Jag vill blogga när jag är ledsen. Men då kommer det också alldeles för mycket personligt. Och att blogga när ag ska censurera mig själv blir bara jobbigt, så jag låter hellre bli.
Hösten närmar sig med stormsteg. Augusti känns inte längre som en sommarmånad. Det är mörkt och kallt och skulle lika gärna kunna vara Oktober. Vad som händer i höst vet jag fortfarande inte. Jag tackade ja till Göteborg. Men jag kan inte göra mitt val. Jag vill så otroligt gärna, och det känns som att mitt hjärta kommer blöda läääänge läääänge om jag låter bli. Det finns två läger i både mitt hjärta och hjärna. Samtidigt som jag vill följa min dröm och bli det som jag senaste åren trånat efter att bli, så vill jag inte göra människor i min omgivning ledsna för att vi flyttar.
Jag drar på att säga nej, ju längre jag väntar desto längre kan jag låtsas att vi faktiskt ska till Göteborg. Och att den lilla damen kommer prata Göteborska, precis som jag alltiiiid sagt att hon ska göra ;)
All min kärlek <3
