Hatar vs älskar
Läste i någons blogg att orden hatar och älskar en gång varit lika starka. Men idag så är det fortfarande massa tryck i ordet älskar. Men hatar har idag förlorat klang lite. Det kan man säga till vemsom, hursom om man är lite arg.
Jag tror hon har lite rätt. Men jag skulle nog inte använda något av orden om jag verkligen inte menar det. Dock så kan man ju faktiskt hata någon för stunden. Och det kan gå över lika fort som det kom.
Att älska någon är väldigt starkt för mig. Och det finns få människor jag skulle säga det till. Fisen får höra det ofta. Men inte alldeles för ofta så det förlorar meningen. Men när vi ligger o myser eller när vi busar o känslan bara väller över mig. Vilket den iof gör ganska ofta ;) Då får hon höra det. Det finaste var när jag sa det till henne när vi låg i sängen, och hon klappar på mig o kramar om mig. Precis som "jag älskar dig med mamma." Jag älskar också min kära mamma, min älskade pappa och mina syskon som är världens bästaste. Även om dom kanske inte får höra det lika ofta.
En gång i tiden fick också Olivias pappa höra det. Han är den första och enda som jag sagt det till utanför familjen. Men med honom var det verkligen kärlek. Och för att vara lite Off Topic nu så kommer jag aldrig kalla mig kär innan jag känner i närheten av så mycket som jag kände för honom. Förälskad däremot kan jag vara, och har varit ett par gånger sen jag och han gjorde slut.
Därför känns det också lite skumt, att jag för tre år sen älskade den här personen så mitt hjärta värkte, så hatar jag honom idag så mitt hjära värker ännu mer. Och det var nog inte längesen den känslan började infinna sig. Därför kan jag faktiskt säga det.
Jag älskade honom fortfarande efter allt han sagt och gjort mig, jag brydde mig om honom och ville göra allt så att det blev bra för honom. Jag har försvarat honom när folk sagt saker som inte är bra med orden "Men jag tror allt beror på henne". Nu känner jag inte längre det behovet. Även om hon är på honom så är det hans val i slutändan. Det är hans val att inte träffa Olivia. Nu är det tre månader sen sist. 3 månader utan sin dotter. För mig skulle det vara hemskt. Men så har han ju iof sagt att det inte känns som att det är hans, och vet ni vad. Just nu är hon inte det heller. Just nu är hon min, o mormor o morfars, o mostrars o morbrors, och kusinernas. Hon är våran Olivia.
Det är hans förlust, helt o hållet.
Dock gör det väldigt ont i mitt hjärta när hon frågar efter pappa. Det har hänt lite dom senaste dagarna. Och än så länge är hon liten, jag säger bara, nej pappa är inte här, pappa är hemma hos sig. Men snart förstår hon. Tiden går fort och snart är det dags att börja förklara vart pappa är. Varför han inte vill träffa henne och om han inte tycker om henne.
Att också för andra gången nu byta nummer utan att berätta det för sin dotters mamma är väl en ganska väl anledning till att den där dotterns mamma inte tycker om honom alls längre.
Jag har försökt få tag på honom i 3 veckor nu. Det funkar uppenbarligen inte, och till råga på allt så har han blockat mig på msn.
Vad förvånad man kan bli. När vi var tillsammans trodde jag att även om det tog slut så skulle vi alltid kunna vara vänner. För vi var verkligen världens bästa tillsammans ibland. Och vi klarade av mycket tillsammans.
Sju år och ett barn senare inser jag att det var ren bullshit.
Och tur är väl det. Den person som han verkar vara egentligen. Är ingen person som jag skulle vilja umgås med.
Men vad fort det kan vända. Från att verkligen ha älskat någon, till att verkligen hata någon.
Och kanske är det så, att man inte kan hata någon riktigt riktigt ordentligt, om man inte har älskat den precis lika mycket.
För helt ärligt, om han bara hade vart ett krogragg som jag blev på smällen med. Och den personen uppträdde så här. Det hade jag kunnat ta. Men fem års förhållande och vi var kära, på riktigt. Och han beter sig så här. Nae det kan jag inte ta.
All min kärlek <3
Jag tror hon har lite rätt. Men jag skulle nog inte använda något av orden om jag verkligen inte menar det. Dock så kan man ju faktiskt hata någon för stunden. Och det kan gå över lika fort som det kom.
Att älska någon är väldigt starkt för mig. Och det finns få människor jag skulle säga det till. Fisen får höra det ofta. Men inte alldeles för ofta så det förlorar meningen. Men när vi ligger o myser eller när vi busar o känslan bara väller över mig. Vilket den iof gör ganska ofta ;) Då får hon höra det. Det finaste var när jag sa det till henne när vi låg i sängen, och hon klappar på mig o kramar om mig. Precis som "jag älskar dig med mamma." Jag älskar också min kära mamma, min älskade pappa och mina syskon som är världens bästaste. Även om dom kanske inte får höra det lika ofta.
En gång i tiden fick också Olivias pappa höra det. Han är den första och enda som jag sagt det till utanför familjen. Men med honom var det verkligen kärlek. Och för att vara lite Off Topic nu så kommer jag aldrig kalla mig kär innan jag känner i närheten av så mycket som jag kände för honom. Förälskad däremot kan jag vara, och har varit ett par gånger sen jag och han gjorde slut.
Därför känns det också lite skumt, att jag för tre år sen älskade den här personen så mitt hjärta värkte, så hatar jag honom idag så mitt hjära värker ännu mer. Och det var nog inte längesen den känslan började infinna sig. Därför kan jag faktiskt säga det.
Jag älskade honom fortfarande efter allt han sagt och gjort mig, jag brydde mig om honom och ville göra allt så att det blev bra för honom. Jag har försvarat honom när folk sagt saker som inte är bra med orden "Men jag tror allt beror på henne". Nu känner jag inte längre det behovet. Även om hon är på honom så är det hans val i slutändan. Det är hans val att inte träffa Olivia. Nu är det tre månader sen sist. 3 månader utan sin dotter. För mig skulle det vara hemskt. Men så har han ju iof sagt att det inte känns som att det är hans, och vet ni vad. Just nu är hon inte det heller. Just nu är hon min, o mormor o morfars, o mostrars o morbrors, och kusinernas. Hon är våran Olivia.
Det är hans förlust, helt o hållet.
Dock gör det väldigt ont i mitt hjärta när hon frågar efter pappa. Det har hänt lite dom senaste dagarna. Och än så länge är hon liten, jag säger bara, nej pappa är inte här, pappa är hemma hos sig. Men snart förstår hon. Tiden går fort och snart är det dags att börja förklara vart pappa är. Varför han inte vill träffa henne och om han inte tycker om henne.
Att också för andra gången nu byta nummer utan att berätta det för sin dotters mamma är väl en ganska väl anledning till att den där dotterns mamma inte tycker om honom alls längre.
Jag har försökt få tag på honom i 3 veckor nu. Det funkar uppenbarligen inte, och till råga på allt så har han blockat mig på msn.
Vad förvånad man kan bli. När vi var tillsammans trodde jag att även om det tog slut så skulle vi alltid kunna vara vänner. För vi var verkligen världens bästa tillsammans ibland. Och vi klarade av mycket tillsammans.
Sju år och ett barn senare inser jag att det var ren bullshit.
Och tur är väl det. Den person som han verkar vara egentligen. Är ingen person som jag skulle vilja umgås med.
Men vad fort det kan vända. Från att verkligen ha älskat någon, till att verkligen hata någon.
Och kanske är det så, att man inte kan hata någon riktigt riktigt ordentligt, om man inte har älskat den precis lika mycket.
För helt ärligt, om han bara hade vart ett krogragg som jag blev på smällen med. Och den personen uppträdde så här. Det hade jag kunnat ta. Men fem års förhållande och vi var kära, på riktigt. Och han beter sig så här. Nae det kan jag inte ta.
All min kärlek <3
Ush... kan bli så upprörd av det du skriver ibland fast att jag inte är ett dugg insatt men va f*n!!!! Va är han för människa?? Ja, man kan va osams, man kan hata varann osv. men han måste ju kunna bortse från det för Olivias skull. Idiot! Men det där du skrev att man kanske måste ha älskat personen för att kunna hata så starkt sen, det stämmer nog VÄLDIGT bra. Känner precis likadant.